Vilma och Helge, slättar och berg. Bara tystnad, förutom varma vindpustar som susade till i gräs och vass då och då. Vilma hade blivit så van vid att rida på Helges rygg, hon behövde inte ens fundera på hur hon skulle hålla sig fast längre.
Helge teg. Han ville berätta för henne att hemresa stundade men visste inte hur. Långt borta på slätten någonstans hörde de än en gång ormvråkens gälla hälsning.
De var på väg till gammelhujaffen. Vilma ville gärna besöka honom en gång till och Helge var tacksam för uppdraget så att han fick tid att tänka. Den hissartade lunken gav vila åt tankarna.
Han, som gjort allting hittills av bara farten, visste inte längre hur. Hur gör man det som man vet är rätt men inte vill?
Upp-och-ner-och-upp-och-ner. Vilma njöt av resan utan svåra uppgifter den här gången.
Väl framme vid den gamla eken ville Vilma själv prata med Benjamin Blåsväder, mest för att hon tyckte att det var spännande. Innan hon ens hunnit tänka ut en fråga där hon stod, litet flickeväsen mot uråldrig ek, började stammen glöda. En ljuspelare spred sig, uppifrån och ner. Började längst ut i grenverket, drogs in mot kraftig stam och samlades där ihop till en böljande, pulserande massa. Sedan rann ljuset ner i hundratals rötter som lyste upp marken under hennes och Helges fötter. Djupt ner rann ett klart och svalt ljus, påminde om lava fast utan att brännas.
När Vilma tittade ner mot sina fötter fick hon se att samma ljuspelare brann i hennes egen kropp. Rak och stark. Steg uppåt för att sedan rinna ner genom fötterna och in i jorden genom ett spegelvänt lövverk av rötter. Hon tittade på eken och såg sitt eget ansikte i stammen. Hon blev full i skratt av allt trolleri. Ljuset kittlade längs ryggraden.
Plötsligt fick hon se ett annat ansikte i trädstammen. Lillebror Nils.
Det värkte i bröstet och halsen blev torr.
Vilma stirrade ner på sina fötter och vände sig sedan om för att titta upp på sin fina vän.
- Jag måste åka hem, viskade hon.
Helge gick ner på knä och ringlade halsen om den lilla.
- Jag vet. Det är dags för dig att återvända.
Hon slog armarna om den varma halsen.
- Jag kommer att sakna dig Helge, din tokiga hujaff.
Nu tappade Helge självbehärskningen och grät, högljutt och snörvlande, som ingen unghujaff gärna gör. Han sänkte huvudet och Vilma strök hans huvud med små, små, bestämda händer.
- Helge, din tokiga hujaff.
Han sänkte sina stora, varmbruna ögon i hennes och fnissade genom gråten.
- Vilma, galna lilla flickebarn.
Så gav Vilma Helge en sista varm puss på pannan, lösgjorde sig ur hujaffomfamningen och gick mot eken.
Innan hon var framme vände hon sig om.
- Säg till de andra att jag kommer tillbaka. På något sätt. Någon dag.
Helge nickade och bet sig i läppen för att inte gråta mer.
Vilma lutade sig mot Eken och höll sig fast i gammal och klok bark.
Ljuset tog över.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten