”Ja, man får byta bok.
Skrivbok. Läsbok. Hjärtebok. Man får byta fram och tillbaka. Lägga till. Ta
bort. Man får pussla. Man får gärna bli bra på att pussla. Man får även helst
jättegärna lära sig att tycka om att pussla, att bli fascinerad av det, att
slukas upp av det. Pusslet. Pusslandet.
Och glädjen. Julens glädje.
Livets glädje.
Det är ju glädjebudskapet. Det budskap som alltid ger glädje.
Och glädje i sig är det som levererar budskapet. Vilken var först där? Sug på
den karamellen du ;-)!”
Varje förmiddag när solen studsar lågt över hustaken visar sig en regnbåge
på golvet i hallen. En liten, flackande, väldigt starkt lysande regnbåge. Röd.
Gul. Blå.
Den bara sitter där i hallen och strålar i all sin kraft.Ett fenomen böljandes
in via reflex-ugglan vid fönstret. En klenod från ett land där mörkret härskar
så här års, hand in hand med hjärtan varma som nygräddade lussebullar. Med ögon
tindrande som julgransbloss av förväntan.
Ett land i tradition, ett land i förändring. Ett land där själen bor. Både
denna själen och hennes.
Hennes själ sjunker i det krispiga, knastrande, iskalla skar-snö täcket.
Hennes nos vädrar åt öster, väster, norr och söder. Hennes svans signalerar
lycka. Hennes öron signalerar evigt lyssnande. Hennes ögon ser. Hennes själ
dansar där.
Vi åker ut till skogen. Den skogen här där både hennes själ och min kan
dansa. Den skog där vi tre flocksystrar är de prästinnor som bara är ett och
samma. Den skog där både Katla och Bergatrollen kan få vila lite.
Boom, boom, boom.
Bergatrollen som har jobbat övertid för vår skull sedan början av denna
vandringen. Bergatrollen som knådat, smitt, eldat och om-förvandlat den första –
och den största – degen av ren och skär skit till fina, små guldtänder.
Guldtänder som kommer att passa som handen i vanten för den ettrige lille
draken.
Har vi gått vilse? Är det någon hemma?
”Det är alltid någon hemma om
du bara tillåter dig själv att använda andra perspektiv. Att titta igenom
stubbar, kikare, grytt och stjärnhimlar med samma öga som en gång skapade denna
jord. Att följa med Kabir i hans musik och ord rakt ner i jordens inre för att
spottas ut högst upp på himlavalvet, sprudlande, sprunkande fallandes,
glidandes på alla turbulenta svängar rakt ner på jorden igen.
Med nya ögon.
Nya ögon för nya budskap.
Klingandes i fjärran. Över horisonten.”
Cecilia Götherström, 6 december 2016
Geen opmerkingen:
Een reactie posten