Då och då en vindpust som rufsade till Vilmas ljusa hår.
Inte en endaste droppe vatten tilltog i bäcken. Tvärtom, den såg ännu smalare ut nu än innan de hade röjt undan alla grenar uppe vid mynningen. Helges långa hals slokade sorgset. Längst ut på hans täta, svarta ögonfransar darrade en tår.
Vilma tittade på bjässen som hade blivit hennes vän.
- Helge. Det är dags för nästa steg i planen.
Hon reste sig och borstade bort sand och jord från klänningen.
- Vi måste prata med fåglarna.
Helge vecklade ut sina omöjligt långa ben och hissade sig upp i tre etapper. Han hade inte tid att vara ledsen. Han skulle lyssna på Vilma, bestämde han sig för.
Vilma klättrade upp på en stor sten och vände sig upp mot träden som kantade bäcken.
- Fåglar! Vi behöver er hjälp! Bäcken sinar och ni vet säkert vad vi kan ta oss till.
Ingenting rörde på sig. Vilma och Helge tittade på varandra.
- Hujafferna behöver er hjälp!
Det rasslade till en trädkrona och fyra korpar kom flygandes och landade på marken framför Vilma. Sedan en svärm av små kungsfiskare, talgoxar, rödhakar och gärdsmygar. Sist av alla, seglande, strängt stirrande, ledaren. Ormvråken. Ett högt skrik. Sedan gruvligt långa klor som grävde sig ner i marken framför de andra fåglarna.
- Vi lyssnar.
Vilma gjorde sitt bästa för att se lika sträng ut.
- Vi måste göra någonting. Den fina bäcken försvinner. Ni vet säkert en lösning.
Korparna hånskrattade men tystnade genast efter en isande blick av ormvråken.
- Längre neråt bäcken, vid den sista kröken innan sjön. Där bodde en bäverfamilj. De är borta nu och ingen tar hand om deras bo. Kanske stoppar det upp bäckens flöde.
- Kan ni hjälpa oss att få bort bäverboet? Vi är bara två och har inte mycket tid. Vi behöver er hjälp.
- Hjälp har du bett, hjälp ska du få, sade ormvråken utan att blinka.
Två höga skrik gällde genom luften innan han lyfte, följd av ett moln av småfåglar och de motsträviga korparna.
Vilma och Helge skyndade för att ta sig till bäverboet som kanske var orsaken till bäckens tystnad. När de äntligen kom fram blev de förstummade av vad de såg. Inte en lekstuga den här gången, utan en stapel av grenar, kvistar och till och med några trädstammar, lika hög som Vilmas radhus därhemma. Hur hade fåglarna kunnat fiska upp allt detta ur vattnet på så kort tid?
- Tack ska ni ha! Ropade Vilma bort mot vajande trädkronor. Hon såg inte till en en da fågel mer.
Långt, långt bortifrån ekade ormvråkens gälla svar.
- Det här måste vara svaret Helge. Nu kommer bäcken att börja strömma igen.
De var så trötta nu.
Helge sjönk ned i en hög, drog Vilma till sig och ringlade sin långa hals om dem båda.
- Vi får se. Först måste vi sova.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten