Breven
Rayana myste, hon kände på utvalda böcker, bläddrade i dem, läste små korta stycken. Insöp dess doft och mylla.
Hon blev alldeles glad inombords. Världsalltet runtomkring henne snurrade. Snurrade, snurrade som om årtionden gick upp i rök.
Som i feberyra satte hon sig pladask på rumpan.
Då fick hon syn på något annat. Där mittibland alla böckerna stod en skokartong.
Vad egendomligt. En skokartong? Vad för rikedom kunde den rymma?
Hon studsade upp ifrån golvet. Hon spejade runtomkring. Hon behövde en stege, något att stå på?
Hon kunde inte hitta något på momangen.
Fotpallen fick duga. Att flytta på den gammaldags möbeln borde ha varit en barnlek men det visade sig vara en pall som vägde bly. Fast hon tog i av alla sina krafter lyckades hon bara förflytta pallen några centimeter. Rayana svettades ymnigt.
Hon kände hur hon andades tyngre, liksom ryckigt, hon var tvungen att klara strupen flera gånger innan hon kunde tänka klart igen.
Skokartongen forsatta att pocka på hennes uppmärksamhet. Om hon inte kunde hitta något att stå på skulle hon bli tvungen att klättra.
Det var som att klättra fritt längs en bergvägg, hon trevade efter bergets sprickor, sökte fotfäste i dess håligheter. Det var som att klättra utan att använda en livlina, hon kände spänningen tillta, kände tinningarna pulsera. Hon tvekade inte, tittade inte ner.
Balanserandes, på tåspetsar likt en ballerina, balanserandes på bokhyllans bård sträckte hon sig efter skokartongen. Ena handen höll krampaktigt tag, med den andra handen lirkade hon av locket. Hennes kropp bävade.
Innan hon föll hann hon fånga en glimt av brevkuvert.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten