Ingenting mindre än ett mirakel.
Att resa genom tid och rum, genom dimma och tvivel, skjuta åt sidan det som världen (Någon? Vem?) menar är viktigare, stjäla tid från måsten och borden, från skynda och 'har du inte gjort det än?', för att luta sig inåt in mot strömmande friskt vatten, in mot leken, solreflexerna och skratten, in mot det som inte alstrar lönespecifikationer eller stjärnor på duktighets- och effektivitetslistan.
"Jag vill som alla andra, leva ett långt liv. Ett långt liv har sin plats. Men mer än det, vill jag vara ett redskap för Guds vilja." Så talade han, den mjukögda, mannen med eldburet hjärta och en stor uppgift. Martin Luther King. Än idag skimrar ljuset han bröt in i en skum och skuggig värld. Ljusreflexer av hopp virvlar och leker, kvarlevor av hans ord, hans liv.
Han dog för att försvara ljuset. Kärleken. Den kära leken. Leken som är viktigare än vilka hierarkier som helst. Leken som även är dödligt allvar. Leken där vi lyssnar inåt när änglar eller bergtroll talar.
Stora saker händer när vi tar små steg för att leva och andas leken. Kärleken. Det betyder inte att allt plötsligt är perfekt. Men det betyder att ett ögonblick där vi modigt och med brinnande hjärta väljer leken, ett sådant ögonblick omformar ALLT. Allt böljar och böjer sig runt om de som väljer och backar upp med handling.
Som hon som plockar upp pennan fast hjärtat brister och mörket har vällt in. Hon som kör pulserande mil i dimma och soldis för att skapa tillsammans i vänskap. De som trollar med tid för att skapa och läka, mitt i ekorrhjulet där allt måste ske NU NU NU och heliga överenskommelse med barn kommer först.
Eller han som vet att kulan väntar när han säger "Gud har visat mig det förlovade landet. Jag är inte rädd. Jag skulle också vilja leva länge, men jag är inte rädd."
Geen opmerkingen:
Een reactie posten