Irja: Spegelsalen, del 17

Den alldeles nyligen men inte längre (och aldrig mer!) beiga mannen, han som är 46 år, 73 dagar och 25 minuter, berättar att han länge har letat efter rätt formel som kan förutspå bergmassans reaktion på borrningarna och att det hela handlar om kombinationen av kyla, täthet och vittring.

”Så det är därför?” Säger Nin, lika mycket till mannen som heter Sture som till tomtetuss som håller sig ovanligt tyst och stilla, dold i hennes tofs. ”Min mormor kämpade mot de där borrningarna för hon sa att huset inte skulle hålla. Eller ja, hon sa att alla speglar skulle krossas, men så var hon ju sjuk förstår du…”

Uppmuntrad av samtalet och sin upptäckt börjar Sture berätta om bergets samspel med jordmån och vatten, temperatur och luftströmmar. Och eftersom Nin alldeles nyss läst åtminstone fyra rader om geologi kan hon ställa ett par frågor som gör Sture ännu ivrigare och henne själv faktiskt lite intresserad. Det är skillnad på sten och sten. Sture säger att han ska lägga in en motion för att hejda borrningarna. Och han tillägger att hon får hålla tummarna att beslutsfattarna förstår det här lika bra som hon gör, det är för varmt ute och hans tes skulle må bra av en rejäl köldknäpp, den typen han ska övertyga behöver alltid bevis innan de vågar tycka till. Innan han går plockar han upp en slät sten ur fickan och ger henne den. Det ser ut som om den är uppbyggd av flera svepande lager, rosa och vita och gula, den är tung och solid när han sluter den i hennes hand. Han tackar henne om och om igen och när han går är han hoppfull och glad och alldeles rak i ryggen, ja rätt så stilig faktiskt, han ser ut som någon som räknas. Han vänder sig om i dörren, en tanke har slagit honom: ”Ska du ut och rädda julen nu då?” och han ler.

”Ja just det!” säger Nin högt utan att bry sig om att hålla handen för munnen. ”vad har allt det här med julen att göra?” Tjejen bakom disken ser inte upp, hennes telefon plingar och puffar och svischar oavbrutet vidare och har hennes uppmärksamhet i säkert förvar. Tomtetussen rumsterar om å de väldiga i Nins hårbotten, han babblar otydliga ramsor hon inte kan förstå; tio fåglar i spegelskogen kastar sten i glashus, säg mig vem som gapar efter mycket, ta en i handen, låter det som. Tillslut harsklar han sig:

”Den mörkaste dagen är en dag av törst.” Han tvekar och tillägger: ”Glöm det. Strunt i ödmjukheten och bliv aldrig vid din läst. Jag vet bäst. Så här är det: Väder. Vi måste göra kallt väder, och det snarast!”  Och med det får Nin låta sig nöja. 

Irja Liljeholm