Nin och dammtussen stirrar på varandra i ömsesidig förskräckelse. När
Nin inte rör på sig utan bara sitter där med handen utsträckt, då kryper tussen
upp längs med hennes tumme och lägger sig i handflatan. Om en dammtuss kan ha
en bröstkorg, så hävs den härs snabbt upp och ner. Tillslut sätter den sig upp,
jo, den sätter sig upp, och piper, som andfådd:
”Så där är du, då. Större än väntat. Det här är ju inte klokt! Det är
nästan för sent! Se på mig.” Små nära genomskinliga tussar till tentakler sprattlar
vilt i hennes handflata. ”Se på mig, jag syns ju knappt! Ge mig mat, och det
nu!” Nin är som fastfrusen inför anblicken av den upprörda dammtussen hon
håller i handen, hon får med ansträngning fram ett svajigt:
”… Hö?”
”Nu sa jag, jag håller inte ihop länge till!” Dammtussen mildrar orden
och väser fram ett knappt hörbart: ”Snäääääälllla!” Och lägger så huvudet på
sned. Nin kan inte annat än undra om hon blivit tokig som lyssnar på en arg
dammtuss med ett huvud att lägga på sned. Varelsen hötter mot henne med
eftertryck på varje ord: ”Om- du- inte- ger- mig- mat- nu, då ska jag ge dig en
öroninflammation du aldrig sett maken till, så det så. Nåååå???” Det sista
ordet lämnar den lilla kroppen med ett skrik. När Nin fortsätter att göra
ingenting, då börjar den att snyfta. ”Snääällla, å jag står inte ut… å jag är
så hungrig…!” Tussen darrar så att dammkorn yr i luften. Den hulkar: ”Där-
dähääär ser duhuuu! Jag försvinner ju- hu.” Då fnittrar Nin till, av pur
häpenhet och lägger pepparkakan bredvid dammtussen i handflatan. Och faktiskt,
dammtussen börjar knapra på kakan, den sitter med tunna dammtentakler till ben
i kors och knaprar. Alltefter tussen äter får den mer konturer. Det grå luddiga
fylls ut och får färg. Tillslut finns det bara smulor kvar av kakan och den
lilla ligger på rygg, belåten, och ser upp på henne. Den ser nu ut som en sorts
Han med en trind brun mage och förhållandevis stabbiga armar och ben, hon kan
urskilja att han har en luva på huvudet, en pytte, pytteliten luva. ”Du där”,
säger han med stadigare röst, med ett uns av bröstton i sig, ”du råkar inte ha
något att dricka också?” Han rapar så att det darrar i handflatan.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten