När Nin kliver in på cafét pinglar det i klockan ovanför dörren.
Skylten visar sig vara det enda märkvärdiga med stället, för cafét är ett hak,
helt otrendigt och inte stylat alls förutom att det står en bleknad plastgran i
ett hörn. Granen är klädd med en lampgirland, den har ungefär lika många hela
som trasiga lampor. De hela lamporna blinkar orytmiskt i blått, grönt, rött och
gult. Det finns plats för fyra små bord runt vilka vingliga stapelbara stolar
trängs. På serveringsdisken tronar en dubbel värmeplatta och två plastkannor
med tjocknat, strävt kaffe. Tre torra kanelbullar vilar oövertäckta på ett fat
framför kassaapparaten som tar upp nära hälften av disken. Vid kortväggen finns
en kyl med ett fåtal flaskor läskedryck. En ung tjej med rosa hår hänger
uttråkad bakom disken, hon idisslar tuggummi och knappar på en telefon. Hon ser
inte upp, hon säger inte hej. Cafét är i övrigt tomt sånär på en beige man som
sitter modlös över sin kaffekopp. På bordet ligger travar med ritningar och
kalkylblad.
”Säg hej!” Beordrar tomtetussen, ”och sätt dig!” Nin muttrar ett knappt
hörbart hej och sätter sig så att stolen skrapar i golvet. Den beiga mannen är
av obestämbar ålder, kanske en 30 till 60 år gammal. Han ser upp, mungiporna
krullar sig i gråzonen mellan ett förbindligt leende och en osäker ifredlämnar-
min, för han kan inte placera henne, vet inte vem hon är eller varför hon har
satt sig vid hans bord. Nin känner sig dum och bligar ner på sina skor, hon börjar
tröttna ordentligt på den här leken. De tysta poserna håller de en obekväm
stund, tills hon, påhejad av tomtetussen framkastar:
”Jag tror du ska hjälpa mig att rädda julen... ” Hon lägger kalendern
på bordet, den beiga bestämmer sig för ett tillmötesgående leende och verkar nu
närma sig 35 eller 55, det är svårt att se.
”Ja, jag brukar ju inte ge till de som är ute med kollekthåven”, ursäktar
han sig. Hans stämma är mörk men tonlös. ”Är du inte lite för ung för det? Men
får jag se, vad är det du har där?” Han böjer sig fram med artig vänlighet för
man kan ju inte avvisa ett barn hur som helst. Han drar kalendern till sig, den
stöter emot hans tjärfyllda kaffekopp och luckan vid den fint tecknade röda
stugan svänger upp med ett högt knarr. Han hajar till och ber om ursäkt, men
sväljer orden halvvägs för han upptäcker någonting han inte väntat sig. ”Men”,
utbrister han, ”var har du fått tag på den här? Får jag?” Han böjer sig ner mot
den öppna luckan. Den är full av siffror och tecken. 20.4/8=2.55g, 4 Celsius står det, följt av ännu en rad tecken.
Mannen, som nu ser ut som ganska exakt 46 år, 73 dagar och 12 minuter stirrar
på siffrorna och bläddrar sedan ivrigt bland pappren som ligger framför honom.
”Jag visste det! Jag visste det!” Han tittar upp på Nin, som om hon har svaret:
”Men hur ska jag kunna bevisa det? Ja men se bara- det är ju dimma ute!” Han
plockar upp sin telefon och ringer någon. Med snubblande iver berättar han att
han funnit formeln och att det är bråttom. Personen han pratar med verkar
behöva övertygas och tillslut avtalar de en tid.
”En timma kvar till audiens,” andas han när han lägger ifrån sig
telefonen, ”när det är så bråttom. Men, men kan du tänka, ett möte har jag i
alla fall fått till, kan du tänka? Vill du ha lite kall kylskåpschoklad? Ja,
för varm har de nog inte här.” Och den mörka stämman sjunger av hopp.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten