Den nyfikna damen fann spegelsalen en vilsen kväll, en sådan som följde
på en osynlig dag, hon lockades av doften ity de flesta dofter verkade ha
övergivit henne, hon drogs till sagovärldens essens. Smulor av glimmer
knastrade under hennes sulor, trollkarlen hörde henne komma redan innan
speglarna välkomnade henne. Hon blev hans länk till det nalkande hotet av
effektiviteten snurrande borrar samtidigt som hans speglar i gengäld lät alla
hennes gestalter träda fram, allt efter stundens längtan. I varje trymå samma
glöd och nu när han ser hur glöden börjat skimra i grått vet han att det snart
är dags att ta adjö. Det är bara det att de inte är klara än. Deras plan måste
sättas i verket, barnbarnet ska initieras och spegelvärldens destruktion ska
genom den lillas kraft förhindras. Den enda vägen enas de om är just genom detta
barn, ett barn som tror och har alla möjligheter obrutna. Han målar en
adventskalender full med barnets stad, lekplatserna med pulkbackar och cyklarna
med smattrande ekrar, snölyktorna som blinkar likt stjärnorna de efterliknar,
buskagen med grottor av gömmen. Allt detta med varsamt bistånd av den
viljestarka damen, han plockar bild efter bild ur hennes mormorsminne, fyller
sin pensel med beständig kärlek och framtidshopp. Han fogar med lätt hand in
luckorna vars nummer bör leda barnet rätt, en snitslad bana med spegellandets
räddning som mål. Men en liten kan inte sändas in oskyddad att ta strid mot en
fyrkantig koloss av effektivitet. Hon behöver en vägvisare. Trollkarlen väljer
den smidigaste, den mjukaste av småfolket och präntar in honom i kalendern där
alla stigar vindlar mot den mörkaste dagen av dem alla.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten