Vår trollkarl stannar upp och stryker undan håret i pannan, där möter
hans ögon en av speglarna, klart lysande blå är de, hans mandelformade ögon.
Brynen är välvda och täta, näsan en perfekt nobel böjning, käklinjen rät och
markerad, kinderna släta bortsett från en diskret skuggning av färsk skäggstubb,
en grop i hakan, hyn olivfärgad och alls inte källarvalvsglåmig. Håret som
vuxit sig långt är svart och tjockt och lagom uppstudsigt. I ögonvrårna skrattande vinklar. Han ler mot speglarna, läpparna fint tecknade, jo, faktisk
sensuella och bakom leendet jämna vita tänder utan missfärgningar, där ett
innanmäte av silke så starkt, så lent. Han lägger en hårtest bakom örat, en
snäcka, välformad, alldeles lagom stor och liksom nyanserad i både färgsättning
och lyhördhet. Han vänder på huvudet, spegeln bakom honom nickar. För puckeln
välver sig sned och väldig, i värdighet. Ett urkrafternas urberg, här i denna
puckel är all världens övergivna legender trygga, här samlas sagor och myter,
förenade i sång över alltings föränderliga, rörliga väsen i väntan på nya
tidevarv.
I en av speglarna skymtar han en vän, damen med kämparglädjen och
livslusten. Hon hittar inte fram till honom lika ofta längre och hennes
konturer blir allt suddigare för var gång, han förstår att hon är på väg bort
från sig själv och han berörs av att det är ofrivilligt, samtidigt som han vet
att hon närmar sig sitt hjärta och att det är varmt där, mitt inne i det
absoluta.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten