Väl tillbaka i hujaffbyn möttes Vilma och Helge av en bekymrad skara.
- Vattnet sinar i kristallbäcken! Vad ska vi ta oss till?
Alla familjer hade samlats vid bäcken som plötsligt bara var en rännil istället för den glatt strömmande, skummande bäck som försåg alla med friskt vatten och bar bekymren för de långbenta.
Det var väldigt tyst i församlingen. Tills Maya lyfte huvudet och tog til orda.
- Vi vet inte än varför bäcken har slutat sjunga. Men mitt hjärta säger att det inte är en tillfällighet att vi får en gåta att lösa samtidigt som vi har alldeles speciellt besök. Mitt förslag är att Helge med lilla Vilmas hjälp försöker ta reda på vad som har hänt.
Alla finmejslade huvuden högt där uppe vreds åt Vilmas håll. Varmvänliga och ängsliga ögon tog in flickan som kommit från en annan värld.
- Jag vill hjälpa. Jag ska göra mitt bästa, sade Vilma.
Helge såg fortfarande lite skrämd ut, men stod stadigt vid hennes sida.
- Vi måste ta oss till vattenfallet norrut för att undersöka var bäcken sinar. Vi ger oss av på en gång.
Vilma stoppade skolryggsäcken full med solrötter och torkade aprikoser, tittade upp mot Helge, nickade. Helge lyfte upp Vilma för att påbörja dagens andra vandring. Den här gången brända allvar och oro i magen. Inget vatten skulle betyda död eller flyttning. För hela hans folk.
Helge hoppades innerligt att mormor Maya hade rätt. Att lillflickan kunde hjälpa.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten