Vilma och Helge närmade sig hujaffbyn, Helge med tunga steg och Vilma med värkande hals och huvud.
Inget vatten. Bäcken förblev tyst trots allt de hade försökt med.
De andra hujafferna stod klara när Vilma och Helge lämnade den sista skogsdungen och blev synliga. De visste förstås att det inte hade lyckats. Utan ord samlades alla i gemensam vandring til mötesplatsen i byn, där lägerelden redan brann.
Vilma kom ner på marken och marscherade genast fram till Maya.
- Jag har försökt med allt jag kunde komma på. Det lyckades inte.
- Gjorde du ditt bästa?
- Ja. En näst intill osynlig darrning i underläppen.
- Då finns det inte mer vi kan göra. I morgon gör vi upp planer för emigration. Vi måste hitta nya marker. Tack för allt du gjort, flicka lilla. Vi är dig så tacksamma.
Maya nickade djupt och vände sig sedan om för att tilltala sitt vackra folk.
- Kära vänner, familj, medhujaffer. Tiden har kommit då vi måste bryta upp från vårt hem för att överleva. Vi kan inte leva utan vatten och bäcken sjunger inte längre här.
Öronbedövande tystnad. Några av hujafferna grät.
- Vi sover en natt, sedan ger vi oss av. Vi kan inte riskera att någon far illa när vattnet försvinner helt.
Vilma ville berätta om gåtan som stenarna hade skickat med dem, men visste inte hur hon skulle kunna berätta att hon hade pratat med stenarna. Och hon var för trött. Hela kroppen värkte nu.
Först sova. Sedan tänka.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten