Dockhuset
När hon klev över tröskeln var det som att kliva in i ett dockhus.
När hon klev in i sovrummet var det som att kliva in i en dröm. Guld flingor virvlade runt i rummet vars väggar var prydda med små tavlor. Färgklickar fingerfärg skickligt utsmetade inramade i bruna träramar vars utsågade trekantiga hörnor passade halvdant i varandra och därför var förstärkta med en spik i vardera kant. Sängöverkast av virkade mormorsblommor. Antika böcker med läderpärm och röd sidentråd.
Rayana satte sig på sängkanten sträckte ut sina armar och lutade sig bakåt, lät sig falla i slow motion.
Hon landade ljudlöst på den mjuka madrassen, huvudet sjönk in i dunkudden.
Rayana slöt sina ögon och förflyttades till en insjö, vars vatten var blå grönt. Längst sidorna silade vattnet, porlade lätt, dess mitt var spegelblankt, utan en tillstymmelse till krusning.
Insjön omringades av uråldriga träd, av mossa och lav, av svunnen tid och svunnen kärlek.
E hjärta A 1864 stod det inristat i barken. För 153 år sedan hade ett kärlekspar ristat ett hjärta genomborrat av en pil.
Det var så vackert och så mystiskt på samma gång.
Vem hade de varit?
Vem hade de blivit?
Vad hade de varit med om?
Vad hade de gått miste om?
Vad hade de trott på?
Vad hade de kämpat för?
Svunnen tid, svunnen kärlek, spegelblankt, utan tillstymmelse till krusning.
Hon villa hålla andan och stanna kvar så länge det bara tilläts.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten