”I`m dreaming of a white christmas”… Hur kunde det bli ”jag drömmer om en
jul hemma”? Så mycket som försvinner i översättningens dimma.
Boom, boom, boom.
Går inte att ta miste på i vilket språk som helst. Det känns. Det låter.
Det bara är som det precis är helt enkelt.
Ny dag. Ljus dag. Faktiskt vit. Fjärde advent var ankommen. Vi reste oss
upp efter vilan och kaoset. Stor vit drake stod och väntade på oss. Röken som
kom ur hans näsborrar hade inget med kondens att göra.
Det var idag vi skulle ge oss vidare. Det var idag vi skulle ge oss in i
berget.
Tiden började rinna ut i sanden kändes det som. Julmarknaden hålls alltid 3
nätter före stjärnaftonen. Det var inte många solevarv och sånger kvar till den
dagen.
Men stress var inte direkt något som låg draken till livet. Han hade
uttryckligen gjort det väldigt tydligt i morse att liten ettrig kAtla inte var
den delen av hans person som han trivdes med att vara. Att den där lilla,
bitska varelsen vi blir när vi stressar har sina kvaliteter och egenskaper men
inte tillräckligt för att få styra våra liv. Han ska vara ett litet vapen man
tar fram när det behövs. När det verkligen ska överlevas. Resten av tiden trivs
liten ettrig kAtla bäst i sin grotta, bland sina juveler, skrin och sin pannkakssmet.
Sovande, gruvande, byggandes på sina guldskatter.
Stor vit drake, katlA i ärlig skrud, var ståtlig och rätt prålig trots sina
rynkiga ben, vilda små horn mellan stora öron, ojämna huggtänder och eldskuggor
som konstant pyrde ut ur näsborrar och gap när han rörde på sig, pratade,
andades. Han vispade med framtassen mot oss i cirklar, som en trafikpolis som
försökte få oss att röra oss mer åt hans håll.
”Kan du hålla dig lite högre upp”, hörde jag mig själv fråga högt , ”så kan
vi andas lite riktigt bergsluft här nere medans vi tar oss mot Storberget ihop”.
Ett yvigt nickande med lavaströmmar och vindslöjor till svar.
Vi tog sikte mot nordväst. Storberget var egentligen redan bakom nästa
klippstig, runt vinterbjörkarna i dungen, neråt 231 meter, första skidspåret
till vänster, 3 bergasteg uppåt och sedan skulle vi vara där. En stor vit
ängel, som presenterade sig som en förklädd trollkarl för att inte förstöra
julstämningen , hade varit så vänlig och väckt oss klockan tre i natt för att
berätta just det. Bara oss, inte draken.
Hur logiskt som helst…
Cecilia Götherström, 18 december
2016
Geen opmerkingen:
Een reactie posten