På blödande fötter gjorde Vilma den sista resan till häxans grotta, ensam.
Helge var otröstlig, kunde inte förmå sig att se häxan en gång till.
Gråtandes hela vägen, gick Vilma till grottan som den som inget kan förlora, men heller inget vinna.
- Jag står framför dig utan svar på gåtor. Det enda jag kan göra är att tala om vad mitt hjärta säger.
Maya har lämnat oss. Hon älskade så stort, så mycket. Den kärleken är det enda som betyder någonting. Inte krig. Inte jag vinner - du förlorar. Kärlek. Plats för alla. Dela.
Vem flyger högst? Den som flyger tillsammans med vänner.
Främlingen som aldrig hälsar på? Dömandet. Uteslutandet.
Välkommet överallt? Omtanke.
Du är välkommen, Anja, Kerstin, Malin, eller vad du än heter. Att dela den här världen med otroliga hujaffer. Deras mat, vatten, deras sånger, deras kärlekssten. Om du bara intar din plats med kärlek och respekt. Om du bygger mer än du river. Hjälper mer än du stör.
Du måste ha varit en riktig människa någon gång. Innan du gick sönder och började stjäla andras ljus.
Vilma var så trött nu att hon knappt kunde stå på benen. Häxan var tyst och betraktade henne med en outgrundlig min. Vilma vände sig om för att gå tillbaka till sina sorgsna vänner.
- Mikaela. Det var mitt namn. En gång för länge sedan.
Så kom det sig att häxan, fortfarande grodig och fortfarande ful, fick sin plats som en av invånarna i hujaffland.
Det tog en lång tid innan hujafferna litade på henne. Skogen också för den delen. Den tog sin tid, men ljusnade sakta men säkert. En morgon hördes för första gången på mycket länge en koltrast.
Inuti eken sjöng Maya sina böner för ett älskat folk. Och även för Mikaela.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten