Cecilia / 21 december / Guld

Morgonstjärnan klättrade ovan trädtopparna. Mitt Hjärta Min Själ och Vackrast I Världen ylade in den sista morgonen i mörkret. Jag satt i släden, sjöng med.

En nattlig slädfärd från bakdörren i Gråberget var precis på sekunden så långt det tog att anlända vid marknadsplatsen mitt i urskogen.

En stor, vacker, isklädd sjö omringad av granar, tallar, enebärebuskar, björkar. En liten väg från bygden bakom skogsranden. Några rödmålade stugor med pyrande skorstenar. Kaffedoft och levande ljus i nyvakna fönster.

Ljudet av steg. Någon klev runt gård och stuva. Det var han. Vintermannen. Vinternattens Väktare. Han slog ihop tumvantarna för att bli av med snön som fastnat i lovikatrådarna. Jag var precis på väg att fråga hur kan kommit dit före oss, men det behövdes inte. Mitt Hjärta Min Själ tittade mig i ögonen och vred sedan huvudet åt höger. Där stod 18 renar, lösta från sina tyglar, betandes på en stapel hö, bredvid en släde mycket större än våran.

I bakgrunden hördes bjällerklang. I fjärran skenet av facklor från alla antågande häst-slädar som tagit sig runt Gråberget, sjungandes.

Vintermannen viftade åt oss att komma åt hans och renarnas håll.

”Det är dags att öppna gåvan nu”, skrockade han.

Vi gick ut till mitten av sjön i samlad trupp. Renar, Vintermannen, Mitt Hjärta Min Själ, Vackrast I Världen och jag. Torkad hö lades ner i en cirkel av stora och små fåglar. Litet bylte mitt i högen. Försiktigt började jag rulla upp det.

Sången steg upp ur skogen. Alver, människor, troll, feer, hundar, älvor, hästar, nissar, vättar, lussekatter – alla sjöng. Sjöng på sitt sätt, i sin ton, sin melodi – så praktfullt sammanstrålande. Facklor samlades runt oss i ring.

Sista biten vadmal rullades ut.

Fram hoppade en liten tofsig trollunge, vickade på baken, sträckte på benen, viftade med stora tår, rullade på handlederna. Med ett skratt och en klaff från sin svans skuttade han upp på den närmsta renen, satte sig mellan hornen och öppnade en liten påse. Stoppade liten hand ner i påsen, lyfte ut stor liten hand fylld med skimrande guld stoff, silver glitter, rosa och gröna ädelstensliknande kulor, tomtebloss-sprakande mini-renar, flygande noter. Vinden kom. Nej, stor vit drake kom med vinden. Blåste ut innehållet över hela sjön, över hela skogen, över oss alla.

Hela marknaden stod klar i ett nafs, med orkester, stor brasa, hundratals marknadsstånd.

Bergatrollens önskan för den här julen är att vi tar emot det fina stoffet av all skit de fått mala ner i åratal. Det vi behöver den här julen enligt de är glädje, magi, dans, glitter och bukskratt så som bara troll kan asgarva. En egen drake för var och en. Färdigmald skit helt enkelt med enbart det som sprudlar och glimmar kvar.

“Today I will walk out, today everything unnecessary will leave me,

I will be as I was before, I will have a cool breeze over my body.

I will have a light body, I will be happy forever,

nothing will hinder me.

I walk with beauty before me. I walk with beauty behind me.

I walk with beauty below me. I walk with beauty above me.

I walk with beauty around me. My words will be beautiful.

In beauty all day long may I walk.

Through the returning seasons, may I walk.

On the trail marked with pollen may I walk.

With dew about my feet, may I walk.

With beauty before me may I walk.

With beauty behind me may I walk.

With beauty below me may I walk.

With beauty above me may I walk.

With beauty all around me may I walk.

In old age wandering on a trail of beauty, lively, may I walk.

In old age wandering on a trail of beauty, living again, may I walk.

My words will be beautiful.”

Hon gav oss den uråldriga Navaho välsignelsen. "In honour of the two and all of us".

Cecilia Götherström, 21 december 2016