Nin låtsas att hon jagar den lille killen runt fontänen, det ser
normalt ut, hon är lättad, hon passar ju bara en liten unge, hon är en jättebra
barnvakt! En hund som smitit ifrån sin husse rusar fram till dem, han viftar på
svansen, nosar på dem, även på tussen, han skäller uppsluppet ett par gånger
och börjar springa och snurra runt fontänen tillsammans med dem. Då är de tre
plus tomtetuss, och Nin börjar känna sig lite säkrare. En blåmes dyker från
himlen och sätter sig på Lucias huvud och tittar på dem innan hon också börjar
flyga runt i ystra cirklar. Då var de fyra med tuss. Hundens husse som visar
sig vara en man som heter Sture på exakt 46 år, 73 dagar, 2 timmar och 44 minuter
hittar till slut sin äventyrslystna hund och känner genast igen Nin. Han blir
glad av att se henne och ropar:
”Det gick vägen! Jag fick till en ny inspektion, den är imorgon!” Och
även han börjar springa runt fontänen, han deltar i leken och bryr sig inte om
att få reglerna förklarade för sig. De blir varma, och glada. Men det händer
ingenting alls med vädret. Tomtetuss stannar till, även han är varm och glad
och alldeles röd. Nin, pojken och Sture pauserar, blåmesen fladdrar på stället.
”Jag förstår inte”, mumlar tomtetuss.
”Ehh, jaha”, flämtar Sture, han har helt uppenbart inte har lagt märke
till eller hört tomtetussen. Hunden viftar på svansen, Nin och pojken klappar
hans lena päls och pustar, blåmesen kommer ihåg att hon inte är en kolibri och
landar på Lucias huvud igen. Tomtetussen som nu är illröd och inte ett dugg
osynlig för den som tror sina ögon undersöker en utsparning i fontänens vägg.
”Aha!” Säger han och pillar på något han hittat och fontänen pustar och
knakar och börjar spruta vatten. Det fräser och brusar och dånar när
vattenkaskaderna kastas mot fontänbotten. Sture backar av förvåning,
tomtetussen har han fortfarande inte sett eller hört men en fontän som laddas
av lek är förvirrande nog. Eftersom det finns ett löfte i hjärtat och riktiga,
meningsfulla dagar i kroppen så ler han, helt utan tvekan.
”Spotta, nu!!” Tussen hoppar rödvigt upp på fontänens mur och spottar.
Nin och pojken spottar de med och Sture är inte sen att göra likadant, för den
som sig in i leken ger får leken tåla. Han känner sig levande, som han inte
gjort på länge, länge. Hunden slickar i sig lite vatten, blåmesen fladdrar
bland dropparna. ”Och spring!” manar tussen, ”spring nu, fortare än en
smällkaramell kan explodera!” Och de springer. Och när de springer tjocknar, bubblar
och vispar vattenkaskaderna ihop sig med dimman och mörkret som vävt klart sitt
svarta täcke. Det blir plötsligt alldeles tyst, det hörs inte längre något
vattensmatter. För droppe efter droppe fyller upp sig och vecklar ut sig och
seglar sakta mot marken för att landa hela, istället för att som vattendroppar
falla tungt och krossas. Dropparna är förtrollade till snövita flingor.
Fontänen sprutar snöflingor.
Fotbollsmatchen stannar av helt, bofinken brister ut i sång, 46 åringen
skrattar högt, pojken och Nin börjar göra snöbollar och hunden kastar sig in i
fontänen och plöjer med hela kroppen genom de mjuka färska drivorna.
Lokalt snöfall, stammar väderleksreportern den kvällen. På något
underligt sätt koncentrerat till stadsparken.
Stadsparken är denna kväll upplyst av lekande barn. En av dem är den
lilla pojken, som ett tomtebloss gnistrar hans snötäckta overall där han far i
backen.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten