Helge och Vilma vaknade för att finna bäcken nästa försvunnen. En eländig strimma vatten letade sig livlöst framåt.
Nu kom den stora gråten för Helge. Vilma kramade hans ena framben och Helge sänkte den långa halsen för att lägga sitt huvud på hennes. Stora, tunga hujafftårar rullade från Helges kinder och droppade ner på Vilmas ljusa hårtestar. All oro över hans familj och hans folk och rädsla över vad som nu skulle hända, rann ut ur Helges hjärta och ner på Vilmas axlar.
När Helge snyftat färdigt satte Vilma händerna i sidan.
- Torka dina tårar nu Helge, för vi har ett steg kvar i vår plan. Vi ska prata med stenarna idag. Vi måste bara gå en bit först.
Helge ruskade av sig sorgemolnet och lyfte upp Vilma på ryggen i en elegant halvbåge. Hon pekade söderut och de gav sig av.
- När vi hittat lösningen kan bäcken bära dina tårar igen, mumlade Vilma där hon satt, högt uppe på en hujaffrygg, i en annan värld.
En bit söderut nådde de till slut en del av bäcken som kantades av runda, gråskimrande stenar. Vitstrimmade, stora och små.
- Stopp!
Vilma hissades ner och tog sikte på några stenar som var så välslipade av kristallbäckens strömmar att de liknade små moln som fastnat på marken.
Bestämda steg och så en gång till, en vädjan:
- Stenar! Ni som bor i bäcken. Vi behöver er hjälp. Bäcken försvinner och vi förstår inte varför. Vad kan vi ta oss till?
Om någon hade frågat Helge just då om han var rädd, hade han varit tvungen att erkänna att han egentligen tyckte att det var läskigt och konstigt att Vilma stod och pratade med stenar. Men han var alltför trött och oroad för att hinna tänka. Som tur var.
Det rumlade lite bland småstenarna.
Plötsligt steg ur de sidenmjuka bumlingarna en ton, en dimslöja som letade sig ur graniten. Med tonen en viskande stämma:
- Vi lyssnar. Men lyssnar ni? Ändra frågan, så kommer svaret.
Helge kunde inte hjälpa det, högt uppe på den praktfulla hujaffhalsen gapade hans mun vidöppen. Stenarna pratade. Med Vilma.
- Jag förstår inte, sade Vilma. Kan ni förklara?
- Frågan är inte "Vad kan vi ta oss till?". Frågan är "Vad kan vi ta till oss?". Det är allt vi kan säga.
Så drogs dimslöjorna tillbaka, in i stenarna igen, som en film som spelas baklänges. Tonen försvann.
Vilma vände sig om mot Helge som fortfarande stirrade med öppen mun. Hon blängde lite.
- Att flyga på en hujaff går bra, men att prata med stenar är konstigt?
Helge stängde munnen och tittade förvirrat på den lilla.
Så brast de båda ut i gapskratt. Tjutande och hostande av skratt tills allt var en enda röra av flicksnor och hujaffben. Till slut låg de sida vid sida och tittade upp mot moln som liknade de stenar som just hade fört sin talan.
- Nu du Helge, har vi verkligen en gåta att lösa.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten