Häxans dans
Hon dansar
i mörkret
smider planer
för att slippa bära
allt det som sliter värker brister
ensam
Hon ska sprida sin smärta
tills alla vet vem hon är
tills alla går sönder
och ber om nåd
Hon kan böja ljusstrålar
som det passar henne själv
forma till pilar
som gräver sig in
Strax är allt detta hennes
och varje hjärta
som strålar mer än hennes eget
förintat
Äntligen.
Så reste de. En ung kvinna och en stor, tapper hujaff. Mellan två världar, än en gång. Bilder av den gamla eken for förbi.
När Vilma vaknade befann de sig av någon anledning långt från hujaffbyn. Hon kunde se Modersjön härifrån men kände inte igen skogen. Den hade blivit mörk och snårvuxen, mörka granar tornade upp sig och släppte inte igenom så mycket som en strimma ljus. Allt såg smutsigare ut, olyckligare. Det värsta var tystnaden. Ingen fågelsång.
- Någonstans där inne bor hon, nickade Helge. Vi vet bara vad Benjamin Blåsväder har berättat. Mörkret sprider sig, skogen dör och färgerna börjar förändras.
- Vet ni varför hon har kommit hit?
- Vi hujaffer besitter en uråldrig skatt nästan ingen känner till. Hon har kommit för att stjäla vår kärlekssten. Hur hon vet eller hur hon har kunnat smyga in i vår värld vet vi inte.
- Kärlekssten?
- Det är hjärtat i vårt folk, i alla våra hemligheter. Kärleksstenen är en levande kristall som gör att vi förblir renhjärtade vad som än händer. Det är det som gör att vi är så vackra.
- Inbilla dig ingenting, sade Vilma med ett snett léende.
Det var någonting med det som Helge berättade som lät så bekant för Vilma. Hon kunde bara inte komma på vad det var.
Helge log. Sedan försvann léendet och ersattes med en oroad blick.
- Vi har bara tre dagar på oss. Enligt gammelhujaffen har hon kastat en förbannelse som kommer att förstöra det fält som beskyddar kärleksstenen. Vi måste hitta henne och få henne att ta tillbaka förbannelsen.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten