De 9 gröna papegojorna hade lyckats klämma sig igenom fönstergluggen. En efter en tassade de i sidled efter varandra. De närmade sig den lilla älvan med blåklockshatten med värdighet.
Precis som henne sörjde de också den döda fågeln. Precis som hos henne väckte denna sorg andra sorger till liv. Saknad och tomrum som staplat sig i deras tidsrymd. Osynliga händer som fumlar efter varandra i en annan dimension.
De 9 gröna papegojorna vaggade som små gäss, de lät sorgen komma, de tillät den att gå, som vatten, som vågor som skvalpar när du ligger på rygg i en svart eka och vaggas med, vaggandes som små gäss på öppet havet.
De 9 gröna papegojorna vårdade minnena av nära och kära, av de som verkligen betydde något. De visste hur viktigt det var att emellanåt ta fram de fina stunderna, damma av de fina minnena, ta fram dem ur bokhyllan, att bläddra och minnas. Ta vara på nära och kära, upplev det fina, det sorgliga, det vanliga, det ovanliga och allt där emellan, gång på gång på gång.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten