Spegelsalen

1

Djupt inne i den stora stadens myller av gränder, dold bakom kaskader av knatter från mopeder och muller från sopbilars tuggande färd, skild från snurret av skrapande cyklar och skriande resväskehjul, fjärran från den laddade högfrekvensen från elektricitetsnätet, nedsjunken under huskroppar och inuti valv som sedan länge glömts bort, djupt in och långt ner, som inbäddad i stadens täta granit, där bor det i och sedan urminnes tider en märklig och mäktig figur. Han virvlar omkring där i sina valv, invirad i lager av ylle mot kylan och fukten, han är hårig och faktiskt rätt så skitig men, hör och häpna, väldoftande. För skulle du förirra dig ner i den här mörka labyrinten under staden, då skulle du sniffa dig framåt och vidare, längre in, glömma att räkna hur många vänster eller höger du tog, leta dig djupare in ledd av din darrande snok och salivutsöndrande gom. Lagom tills du når valvens hjärta har din mage börjat kurra så väldeliga att du inte kan höra den stora tystnaden som finns där. Se där snor han runt i sin spegelsal, den tufsigt klädda, den omåttligt ystra men tillika djupt koncentrerade, han är välavvägd i sitt rörelsemönster och samtidigt halsbrytande kvick. Det går inte att i spegelsalen se vad som är ut eller in, bak eller fram, men det du kan se när du har acklimatiserat dig till yrseln och nästan kommit att acceptera den, det är facklornas varma, lekande eld och du lägger märke till att speglarna reflekterar ett stadigt ritbord, en rejäl pannå på klumpiga ärgade bockar, se närmre, se, ett väldigt utbud av detaljerade sprakande konstverk i miniatyr på släta, tätvävda ark. Och du undrar vem han är, ja, faktiskt vad han är, denna märkliga varelse dold från allt och alla och ändå allestädes närvarande i spegel efter spegel… 

Irja Liljeholm