Cecilia / 1 December / Jaha….

” Att trycka på innebär inte att det går bättre, att saker och ting blir tydligare, att man sparar tid. Att trycka på, att pressa, att pusha innebär bara att man missar vitsen helt och hållet. Så. Puts väck! Det var den vitsen det…!”

Stora, bruna ögon tittar på mig. In i min själ. Rakt in i mitt hjärta.Hon borrar sig in i själen först, sedan in i hjärtat.

Man skulle ju kunna tänka sig att det är mer logiskt att först få kontakt med hjärtat och därifrån gå vidare till själen…

Men nej, hon skiter fullständigt i logik. Gillar det inte. Förkastar det helt enkelt.

”Mänskligt påhitt för att skapa avstånd, hålla distans. Den enda distans som ska hållas är den till att ”allt är relativt, alltid””.

Inte skulle det skrivas om själaresor, om vargar, om djupa koder i den här advents-cirkeln ytterligare ett år i rad. Det skulle gås utanför ”comfort”-zonen  hade människan redan bestämt. För att hon ville utmana sig själv. Trodde hon. Skriva på annat sätt. Titta in i andra vinklar och vrår. Damma ur gamla hörn och ordna upp de i fina rader. Så att just den här julen skulle bli – kunde bli – den julen då allt det gamla stängs. Den julen när bara kärlek, samhörighet och kraft årterstår.

Ja, det kanske människan hade tänkt ut bra.

Just tänkandet var problemet.

Där ligger hon. Mitt allt, mitt hjärta, min själ. Allt jag gör i livet gör jag för henne. Allt jag inte gör i livet gör jag mot bådas vår vilja. För jag kan inte skilja min själ från hennes. Jag kan inte skilja hennes liv, hennes kraft, hennes djupaste längtan från min egen. För den är en och samma.  I alla dimensioner. I alla möten.

Hon andas, hon anpassar sig, hon vill, hon kan och hon gör. Hon är.

Jag lovar att ta denna resan i hennes ljus. Helt och hållet i hennes hand, i hennes tassar, i hennes famn, i hennes kraft.

Hon visar mig en sårbarhet som är så rå, så stark, så skör, så ren och så ljudlös att den spräcker trumhinnorna i hjärtat.

 Hon visar mig att om man inte bor i det utrymmet – utrymmet där allt känns mer än man tror man klarar av, utrymmet av allt det som egentligen finns – om man inte bor där, då är allt en lögn. Och det är den stora lögnen som sårar, som tär, som bryter ihop, som går i sönder.

Hon visar mig att denna december är det inget med att titta tillbaka, inget med att förstå på detta mänskliga planet.

Denna december reser vi på det enda villkor som finns hon och jag. ”In Honour Of The Two Of Us”.

Cecilia Götherström, 1 december 2016