Domherren tittar mig rakt in i ögonen. Med en frågande blick. Mina två
själasystrar snusar middagssömnen. Jag sitter där medans allt åker förbi, eller
vi åker förbi allt. Det beror sig på hur man ser det. Som livet ibland kan
passera revy på näthinnan passerar där vi är ofta revy på näthinnan utan att vi
egentligen registrerar det.
Jag är på bussen. Jag ser hus. Jag ser människor i sina kök, ätandes
middag, drickandes vin, vid datorn. Jag ser TV skärmar flimra i blått och lila.
Här och där skymtar en julgran. En bortglömd Nisse i ett hörn, i en trädgård.
Hur hamnade jag här? Hur är det möjligt? Varför ? Men… ? Hur? Är det
verkligen möjligt att vara så medvetet omedveten?
”Ja, det är bara att erkänna. Erkänna
är alltid första steget. Att verkligen se. Att verkligen känna. Du kan inte
låta mig ta sorgen för det. Inte längre. Inte nu mer. För nu vet du. Medvetet.”
Jag klappar
händerna i ett slags försök till åkarbrasa. Vi är på väg till marknaden.
Gråbergens väggar har blivit högre, djupare, smalare. Ravinen trång. Liten stor
kAtla kilar nästan fast sig ovanför oss. Bjällerklangen låter nästintill
grotesk i det korta avståndet mellan bergväggarna.
“Sakta ner
kära människor, sakta ner. När det är trångt så stannar man till. Man trycker
inte på. Sakta ner. Ta små steg. Värm händerna med en kopp choklad. Dela vad
som finns i hjärtana, det som finns i frågorna. Lyssna till den fallande snön,
till vinden. Lyssna till hovarna i kramsnön, till andningen av mular, nosar,
munnar och drakgap. Förundras. Förundras över allt det som finns även här
mellan dessa gråstensväggar. Det som finns ovan, under, bakom, dessa kolosser.
Inuti.
Skrid
människa, skrid.”
Rösten kom
som från HelAlltet.
Cecilia Götherström, 9 december 2016
Geen opmerkingen:
Een reactie posten