Styrka
Rayana stod vid ett vägskäl. Att behöva välja var inte hennes starka sida. Den ena vägen sluttade lite lätt uppåt, den andra vägen stupade neråt som en kal klippvägg.
Hon valde vägen som sluttade lite lätt uppåt. Jordgolvet var inte så upptrampat här i jämförelse med vägen hon nyss gått.
Hennes benmuskler spände sig lätt när hon begav sig. Små svettdroppar formades på hennes panna.
På något sätt kändes det kallare och mörkare igen,
som om hon fick en föraning om något som skulle ske.
Musiken hade tystats ner som om någon lagt ett lock på grytan.
I sitt stilla sinne undrade hon vart den där musen eller var det grävlingen hade tagit vägen, det skulle kännas tryggare med lite sällskap nu.
Om hon inte hade riktat blicken nedåt i rätt ögonblick hade hon trampat på henne.
Fågeln låg där, livlös på rygg med klorna uppdragna inpå bröstet, med den grön, röd, blåa fågelskruden halvt öppnad, fullt synlig. Fågeln låg där, död mitt på stigen, tunnels väggar slöt sig runt dem båda.
Sorgen, tomheten, kraften som övermannade Rayana var rå helt utan barmhärtighet.
Fågelns ögon var uttorkade lite insjunkna, näbben lätt öppnad.
Hon kände sig avskalad, som om hon inte hörde i denna världen. Som om hon inte fanns.
För fanns hon verkligen på riktigt, eller var det en dröm?
Var det en olycka eller..? Var det något annat..? Vad var det som hänt här?
Fanns det inte en liten millisekunds möjlighet att någon hade kunnat döda denna oskyldiga varelse?
Hon vågade inte ens tänka tanken.
Vart var musen, grävlingen, varför hade han sprungit sin väg?
Rayana var tvungen att sätta sig ner, orkade inte mer. Ljuslyktan spred en strimma av ljus.
Känseln i hennes tår och fötter hade återvänt. Nu kände hon hur kallt det var.
Hon kurade ihop sig på jordgolvet, kröp ihop i fosterställning tätt intill fågeln.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten