Frank Sinatra. Frusna händer i farmors lovikavantar. Bjällerklang i
frosten. Så mycket jazzigare och gladare i gamla svartvita toner, eller hur?
Allt var ju mera magiskt då ?
Eller var det?
Är det helt enkelt inte så att vi ska uppleva den där musiken, de där
filmerna på nytt varje gång? Att ha ett öppet sinne, ett öppet hjärta. Inte
järnvägsbommar i bröstet och sura tullare i skallen.
Att alla kan få vara lite Bob Geldof. Få dra ihop gänget man trivs med. De
som kan och vill göra skillnad och vårda det man har ihop med det som växer
fram – i vilken skepnad, i vilken skrud som helst? Att det får vara där precis som det
är, precis så som det sker. Inte på något annat sätt. Inte på något annat vis.
”Jesus hade sin resa. Solen har
sin resa. Du har din resa. Jag har min resa. Önska dig själv det goda först,
dela det sedan. Det är ju Julen. Det är ju Livet. Varför knyta
garnnystan runt saker och bygga så stora väggar?
Varför låta andras oförmåga
skugga ditt ljus? Det är dags att kliva fram ur skuggan, ut på scenen. Ta med
ditt ljus. Först inåt den kalla insidan, värma upp med smältande vax, glögg-kärlek
och mycket pepparkaka. Sedan kan det explodera till nyår.”
Boom. Boom, boom.
Hon är inte här. Hon är där. Ibland behöver även hon egen-tid. Hennes liv
är så invävt i mitt, i vårt, att jag ofta undrar när hon får andrum, när hon
förfylls. Hur vill hennes jul vara? Hennes advent? Hennes Lucia? Hennes nya år?
”In Honour Of The Two Of Us.
Tillbaka till skogen. Tillbaka
till berget. Tillbaka till strandkanten. Till Ur-Modern. Till Ur-Fadern. Till
det Ur-Sprungliga.”
Det är en ros utsprungen – berg sjunken, djup, stån opp. Han kommer han som
fjärran var sedd av fädrens hopp.
” Finn ditt fjärran inte i
horisonten, utan på insidan. Finn ditt fjärran här. Med mig. Vi vandrar här
i-från. Där i-från. Inte till. I-från. Ser du, man behöver inte veta vad man
vill bara man rör sig i-från det man inte vill. Inte i flykt, utan med-vetet
i-från. Mot horisonten. Horisonten vidgas alltid, breddas, ger plats.
Horisonten fylls aldrig. Aldrig någonsin.
Imorgon.”
Cecilia Götherström, 5 december 2016
Geen opmerkingen:
Een reactie posten