Knyta samman
Hjärtslag i ett annat tidevarv men i samma livscirkel.
Rayana hade lärt känna Elizabeth som om hon var hennes egen gammelmormor.
Hon hade upplevt hennes åtrå som om det vore hennes egen, hennes längtan efter stunderna med Adrianus. De stunder när de suttit tätt intill varandra, när han berättat om andra länder, om andra platser och folk på jorden. När han tagit henne med till andra världsdelar och låtit hennes komma nära. Då kände hon sig precis som bergsfolken i Asien där barnen hade lärt sig att tyda främlingarnas gester. Där barnen lärde det som andra barn lärde i en byggnad som de kallade skola, där dom, där barnen, hade lärde av bergen, dalarna och risfälten som om det var deras egen lärarinna.
Andra stunder upplevde hon mer som om hon var en vit besökare i svarta Afrika. Som om hon befann sig på en marknadsplats där folkmassorna samlades runt henne. Där de närmade sig henne, slöt sig i en ring runt omkring henne, inte fientligt men med en ofantlig nyfikenhet. När de ville känna på hennes hud, beskåda hennes ovanliga sort.
För nästan 150 år sedan några dagar innan jul hade Elizabeth gått i väntans tider.
Den kvällen snöade det. Snötäcket hade lagt sig som en mjukt täcke utanför fönstret, som vit bomull på fönsterbläcket.
Elizabeth hade strykit lent över rundningen, masserat i cirklar över sin mage.
Till gensvar hade hon känt hur huden spändes ut och spratt till som om den följde hennes beröring och tankar. Hon hade stirrat i ljusets låga, länge, länge.
Hon var ensam, ensam om att höra vargarna yla, ensam om att uppleva detta intima moment.
Den kvällen blandades kontrasterna med eftertankens sävliga insikt.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten